Brev om livet som kontorsanställd på bruket - 1860-talet

Siggardt Fahlroth arbetade som mycket ung på kontoret i Axmar bruk och skrev breven till sin fästmö.I detta första brev  berättar han om sin ankomst till bruket.


Brev 1 Min första debut på Bruksbanan.

Sedan jag i två års tid gått och gjort mycket litet på Westerås Gymnasium, hvilken tid, såsom icke erbjudande något af intresse, jag alldeles överhoppar, erhöll jag genom en morbrors tillhjelp plats såsom elev på Axmars Bruk i södra Helsingland. Detta viktiga steg togs den 3je November 1853 till evinnerlig sorg och saknad för den varande Rektorn i Westerås, Herr magister Westerlund, den också ”Lasse” plägar kallas. ”Till en början – så hette det i det bref, hvari min morbror meddelade mina föräldrar den stora nyheten – får unga Herrn ingen lön, men väl arbeta som en myra, om han snart skall erhålla någon sådan”. ”Alldenstund – hette det vidare – Inspektorn har sig bekant, att Siggardt har akademisk lärdom och bildning! Vill han dock anförtro honom skötandet af sin snushandel och afstår han åt honom för besväret 1/8-del i den vinst han möjligen derutaf kan hafva”. Mycket praktisk var jag ej den tiden, men att jag ej skulle bli fet på mina inkomster, föreföll mig temligen solklart och tyckte jag det vara ett egendomligt sätt att tillgodogöra sig min lärdom och bildning, men som jag ändock trodde det på outrannsakligt sätt höra till snuskommersen, upprabblade jag för mina snuskunder alla Latinska, Fransyska, Grekiska och Mesopotamiska werser jag kom ihåg, så att folket gapade på mig af lutter förvåning och trodde naturligtvis att jag spritt galen.

Som skolan aldrig varit mig särdeles behaglig och jag längtade efter att få uppträda såsom min egen herre, war jag dock glad att få ge mig av till Axmar. Sköna friherrar! ……. Tiden har lärt mig annat. Emellertid trodde jag så då och i den förhoppningen hoppade jag opp på en uppskakande rapphöna och efter en sorglig afskedshelsning från föräldrar och syskon skakade jag iväg, för att fjerran från dem taga mig fram på den väg, som ”leder till himlen”, som en kamrat en gång uttryckte sig om bruksvägen. Ack måtte han ha rätt! …. Ty nog kan en bruksbetjent åtminstone böra hafva förmånsrätt till himmelriket efter alla de försakelser han här på jorden måste underkasta sig.

När jag lemnade hemmet war jag 17 år, mycket smal och mycket lång … gått och läst och var till ägtenskap e.p ledig. Nu åter, när jag tecknar mina minnen, är jag 30 år, obetydligt tjock men betydligt lång och ej till ägtenskap ledig. Som jag haft nöjet förut berätta dig skakade jag iväg på min rapphöna och anlände efter 20 mils resa i det förskräckligaste regnväder och gemenaste väglag, våt som en tupp, midt i natten till Axmar just som en brandvakt lurade tolf. Som jag var fremling wände jag mig till den hederwärda brandvakten med en höflig förfrågan, hvarest kontoret är beläget. ”Hva sa” var det svar jag fick. ”Kan du säga mig hwar kontoret är beläget,” skrek jag då så mycket jag förmådde. ”Tolf”, blef svaret. Som jag märkte, att karlen var, som man säger stendöf, beslöt jag att lemna honom åt sitt öde, liksom han tycktes vilja göra med mig och styrde kurs på en byggnad, som jag ansåg vara skolhuset. Jag funderade en god stund med armarna i kors, om detta var en vink af försynen att återgå till min bok och bli prest, som min mor alltid önskade, men öfvergaf snart denna tanke. Lemnade således äfven denna gång skolan, begaf mig tillbaka till min skjutskärra, då den förr omtalade brandvakten kom mig till mötes och frågade, ”om jag var den nye herren, som komma skulle”. Ja! Ja! Ja! skrek jag ännu högre än jag förmådde, men med den lyckliga verkan, att, om han än icke hörde mig, han dock förstod mig, ty utan att yttra ett enda ord grep han genast tag i ena änden på kappsäcken och lunkade af till kontoret, der han nedsatte kappsäcken i farstun, hvarefter han visade mig dörren till kontoret, och aflägsnade sig utan att säga ett ord. Med detsamma jag öppnade dörren till kontoret, kommo trenne herrar, utstyrda i nattrock, bärande en säng, hvaruti en sofvande eller död befann sig. ”Jag ber ödmjukast om för……” ”Håll käften Herre!” hviskade en af bärarna mig i örat. Jag studsade vid denna complimang ett ögonblick, men ännu mer förbluffad blef jag, när samma herre tecknade åt mig att hjelpa dem bära. Jag efterkom hans önskan och processionen satte igång. Der gingo wi tysta som Egyptens prester till det förut omnämnda skolhuset, inom hvars väggar den döde skulle få sin plats. Intet enda ord mera än de ofvan citerade hade ännu yttrats, när wi helt warligt nedsatte sängen på golfvet och lika tyst aflägsnade oss, men när vi väl utkommit på gatan utbrast mina nya kamrater i ett verkligen homeriskt skratt, som jag fruktade skulle väcka hvarenda menniska på bruket. Sedan detta något stillat sig, vände sig den af herrarna, med hvilken jag haft mitt korta samtal i kontorsfarstun, till mig på ungefär följande sätt. ”Förmodligen är det vår nya kamrat, som gjort oss en så god tjenst i natt, ty ”på gången och pannan, känns Thorstensson igen” men för öfrigt är det hutlöst att sträcka ut sig så på längden, att jag som är förste bokhållare här på platsen måste nyttja pall för att hålla dig ren om näsan, din spoling. Kom nu och töm ett glas punsch här inne i min salong så att jag får presentera herrarne för hvarandra”.

Därmed fattades glasen, innan jag ännu fått af mig burnusen och börjades presentationen i följande ordalag. ”Ålderdomen bör äras, vårdas och i aktning hållas, hvarföre jag till en början får presentera mig sjelf, Alberto Lundberg, född i Södermanland anno 1802, blef springpojke vid Åker anno 1818 och har nu på 35 år avancerat så långt att jag är förste Bokhållare härstädes med 300 Rdr´s lön och gör endast på papper dvs för böcker år ut och år in. Måtte du ej ha samma framtid att vänta, ty då vore det bäst du aldrig tog av dig burnusen utan wände om med detsamma”. Wid dessa ord såg jag gubben sönderkrama en tår och jag undrar ej derpå. Han kommer troligen att få sig ett eget kapitel i mina minnen! ”Widare får jag presentera Herr Ritzell. Jernmasken som han också kallas, alldenstund han väger jern från morgon till qväll samt för det tredje Träskallen Calle Westman, som har hand om sågar och skogars förödande samt för det fjärde Amors lifslefvande afbild, brukskärringarnes allt i allom, folkskoleinspektoren Lars Mårdberg, men det är sannt han är åter ute och ser efter skolan, så att honom får jag presentera i morgon och nu är du välkommen i vår krets vår nya hedersbror”. Dermed tömdes glasen, alla titlar bortlades och jag fick tid att taga af mig ytterrocken. Så snart jag hunnit sansa mig en liten grand, blef naturligtvis min nästa fråga, hvarföre de skulle bära ut den der hårdsöfda stackarn i skolhuset och om han ofta underkastades samma procedur samt tänkte med det samma på mig sjelf, som sof som en stock hela natten igenom och tänkte med förskråckelse för mig sjelf att jag var ett tacksamt fall i den vägen att experimentera med, men teg dock wisligen derom. ”Jo det skall jag säga dig, börjar Westman, hvilken detta ämne tycktes lifligt intressera, händelsen är den att han hvarje qväll har en aftonunderhållning i skolsalen tillsammans med mamsell Terserus, som vistas hos Inspektorns för att lära sig hushålla och henne har Mårdberg åtagit sig att undervisa i amorik från kl 9 till 11 hvarje afton och jag tror han gör sin sak ganska bra”. Men det måtte vara ansträngande lektioner, när han sofver så godt derpå, att jag tror ej dombasunen skulle genera honom i alla fall den lät höra sig, var mitt omdöme om hela affären. ”Kommer aldrig i fråga att han fäster sig vid sådana småsaker som en dombasun, men om du är vaken i morgon kl 6 skall du få dig en god skratt, när pigan som städar skolsalen, kommer och begär Herr Mårdbergs kläder, men när han sedan kommer in på kontoret, se då oskyldig ut som ett lamm och undvik honom så mycket som möjligt till frukosten, ty hans vrede lemnar honom ej förrän han åter får korn på sin utvalda, då allt åter är godt och väl”

Huru han läste amorik med henne vet jag ej, men att hon gjorde honom komplett galen, det vet jag. Hon var stor baptist och lyckades äfven att göra den glade Mårdberg dertill, hvilket gick så långt att Mårdberg började göra alla arbetare till proselyter, tills Inspektorn en vacker dag skjutsade af begge till Gefle, der jag 6 år efteråt träffade Mårdberg i det djupaste elände. Han hade då varit proselytmakare i en Häradshöfding v Posts tjenst, men sedan dennes ifver för denna dåliga sak svalnat, stod Mårdberg både hus och rådvill, utan vänner ett offer för eländet. De tvenne första åren lefde både Mårdberg och Mamsell Terserus i en präktig gård i Wahlbo Socken, då han hade en ganska god inkomst af alla dem han lyckades få ”döpa om” och under vilken tid de båda lefde i ett civilt äktenskap, men så snart lyckan började svika Mårdberg, öfvergafs han äfven af sin första förförerska, som utan motsägelse otvifvelaktigt förstörde honom till både kropp och själ. Hvilken hon sedan ”lyckliggjorde” är mig obekant, men troligen slutade hon sitt lif lika eländigt som Mårdberg, hvilken dog i de rysligaste plågor och samvetsqval på Gefle lazarett 45(?) år gammal. Det är ledsamt att återkalla i minnet sådana bedröfliga facta, men olyckan fäster sig bättre i minnet än dess sköna syster ”lyckan”, dock hoppas jag att i nästa berättelse kunna bjuda på n ågot gladare. Ja! Så slutade min första tjenstgöring på bruk och jag hann knappast säga ”God natt” åt min kammarkamrat, Lundborg, förr än jag sof och drömde att jag blef utburen i skolsalen.

Herrgården från Orangeriet Herrgården sedd från Orangeriet

I detta andra brev berättar Siggardt Fahroth om ägaren Berndt Bergman sedermera von Schinkel.

Brev 2 Högsta hönset uti korgen

Egaren av Axmars Bruk jemte Wifors och Viksjö war en afskedad öfverste i armén wid namn Schinkel. Hans egentliga namn var Bergman och eger han i Dalarna flere bröder, högst olika till både samhällsställning och ekonomiska villkor. En är Doctor, en fd Handlande, som nu går omkring och spelar fiol och en är tullsnok, alla för få år sedan bosatta i Falun. Doctorn var den enda af bröderna, som han tålde höra omtalas; de andra begge voro fattiga och derföre ville han naturligtvis ej se eller höra talas om dem. Fd Handlanden gjorde en gång sin bror ett besök under min vistelse wid Axmar och fick han sig en måltid mat i köket, hvarefter han fick vandra sin färde, törhända med en Riksdaler ur Öfverstens kassa till hjelp på resan.

När jag lärde känna herr Öfversten, var han en medelålders man med gråsprängt hår och mustascher. Han bodde ej vid Axmar utan vid Wifors, ehuru han ofta gästade Axmar på en vecka i stöten, veckor som voro odrägliga för oss stackars betjening, ehuru wi ej togo åt oss mycket hårt, hvarken af hans svordomar eller skymfliga tillmälen. Han var enkling efter att ha varit gift med en utmärkt älsklig quinna, en fröken Schinkel, som blef tvungen af en ruinerad far, att taga dåvarande adjutanten hos Carl Johan, kaptenen Bergman, hvilken också derföre af Carl Johan blef adlad med namnet Schinkel. Hon dog vid ej fyllda trettio år af bröstlidande. Henne, som han hade att tacka för allt, för sitt adelskap, förmögenhet och befordran, behandlade han som en tyrann, hvilket äfven vållade hennes för tidiga död. Af ett äldre fruntimmer wid Wifors, som mycket umgåtts med fru Schinkel, hörde jag att hon vid ett tillfälle, då hennes plågor voro svåra, yttrade: ”hade jag fått den jag önskade till make skulle jag nog ha lefvat, nu måste jag dö”. En månad efter detta yttrande lemnade hon det jordiska, sörjd och saknad af alla sina underhafvande för sitt edla hjerta och milda väsende. – Frid öfver henne! –

De hade tillsammans en son som blef löjtnant. Denne förstod , att hjelpa ”söta far” af med slantarna, vare detta nog sagdt om honom. Som barn höll denne på att drunkna, men räddades med stor ansträngning af en arbetare vid bruket, som för sin sjelfuppoffrande handling fick af Herr Öfversten en present af …..50 öre Riksmynt. Karlen som var mycket fattig med hustru och sex barn; han risquerade sitt lif, för att frälsa den rike mannens barn och derför blef han belönad med 50 öre. Man skall heta Öfverste Schinkel och vara den råa, hjertlösa menniska och far, som han var, för att kunna inför sitt eget samvete stå till svars för ett så högt uppskattande af sitt enda barns lif, isynnerhet som han fullbordade sitt ädelmod genom den dåligaste handling, hvartill jag varit vittne och som jag ej kan underlåta att med några ord omnämna..

Samma arbetare blef av Herr Öfversten under min vistelse vid Axmar en vacker dag uppsagd att genast afflytta, alldenstund han, för att kunna föda sin stora familj, ökar sin skuld under året med några riksdaler. Herr Öfversten fattade ej i vilken skuld han stod till denne karl, som räddade hans enda barn från en oundviklig död. På hög befallning sålldes de obetydliga husgerådssaker, som den fattige arbetaren hunnit skaffa sig, till betäckande af den skuld, hvari han häftade till bruket. Jag minns denna auktion till dess minsta detaljer och såg jag der huru alla, liksom genom öfverenskommelse, öfverbjödo varandra, för att hjelpa den fattige, men ärlige och arbetsamme arbetaren till en liten respenning. Bland andra saker som sålldes, kan jag ej låta bli att nämna en, som särskilt fäste sig i mitt minne, alldenstund jag sedan ofta vid dess åsyn, kom att tänka på denna auktion. Det var nemligen en präntad gratulation på hans hustrus namnsdag, skrifven af honom sjelf och infattad inom glas och ram. Denna tafla, om jag så må kalla den, inropades av Albertho Lundberg för Tio Riksdaler och förvarades bland hans reliker. Hans lilla bo blef också sjudubbelt betalt emot det värde det egde. Dagen efter auktionen kom arbetaren till Skogvaktaren, som höll auktionen och bad att få låna auktionsprotokollet på en stund, hvarefter han med ledning af protokollet besökte hvarenda person som köpt någonting och tackade dem för deras hjelpsamhet, att ej lemna honom alldeles utblottad och med tårar i ögonen önskade dem all möjlig välsignelse för det goda de gjort honom. Denna åtgärd af den fattige arbetaren gjorde oss alla det djupaste intryck och det måtte ej vara ofta man blir vittne till en sådan scene.

Forts brev 2

Dagen derefter vandrar arbetaren åtföljd af hustru och sina sex barn ifrån Axmar med blandade känslor af sorg och tacksamhet. ”Bäst som sker” säger ett gammalt godt ordspråk och så var det äfven med denne arbetare, ty på Inspektorns rekommendation fick han genast plats vid Galtströms Bruk i Norrland, der jag flera år derefter återsåg honom i goda omständigheter. Emellertid hade Öfversten fått nys om huru auktionen aflöpte och hvaröfver han yttrade sitt stora misshag och wrede samt föranledde det honom att ej på länge lemna arbetarna några penningar under yttrande att de ej kunde ha ondt om pengar, som hade råd att betala så dyrt på en auktion. Sådane bruksegare finns lyckligtvis ej annat än enstaka exemplar, men sorgligt är at se en husbonde så behandla sitt folk som denne gjorde.

Denne despot, som var en tyrann emot alla sina underhafvvande, hvilka han fordrade skulle krusa för och anse honom såsom den högsta makt och myndighet, som har rättighet att utföra hvilka orättvisor och hvilka handlingar han för godt funne, måste dock dansa efter en qvinnas käpp och hvem var denna qvinna som hade sådan makt öfver denna barbar? Jo hans hushållerska!! Inför henne vågade han ej sätta sig på sina höga hästar, ty hon skötte Herr Öfversten med så knappa tyglar, att han nätt nog tordes röra sig i hennes närhet. Hvad var det då som förskaffade henne sådant herravälde öfver denna tyrann? Jag vet det ej! Men de som ansågo sig väl underrättade glunkade om några dumma streck, som Öfversten begått och hvilka hon kände till eller kanhända till och med haft sin hand med uti och att det skulle vara brottet som förenade dessa begge. Jag vill dock ogärna tro detta, utan anser snarare, att ett barn, för hvilken Öfversten war mycket svag, utgjorde den talisman, hvarmed modern ledde fadern efter sin vilja och will jag så mycket heldre tro detta, som det bevisar åtminstone någon god egenskap hos denne för öfrigt känslolöse gubbe.

Smedjan och kvarnen Smedjan och kvarnen

I detta tredje brev berättas om ett besök och vad det förde med sig.

Brev 3 - En revolution

Under min vistelse vid Axmar stadnade en vacker Julidag ett både beqvämt och elegant eqipage, förspändt med tre hästar, utanför kontoret. Som både Ritzell och jag med fullt skäl antogo, att visiten inte gällde oss, blefvo wi helt lugnt sittande wid wår pulpet, afvaktande hvad som komma skulle. Genom fönstret upptäckte wi på kuskbocken en sådan där guldgalonerad dagdrifvare, som på svenska kallas ”betjent”, som med samma vagnen stadnade med mycken gracilitet förfogade sig till högra sidan af vagnen för att öppna wagnsdörren, då han af någon inuti wagnen sittande blef hindrad derifrån, utan i stället kom denne gentile guldsmidde herre inrusande på kontoret och utan att bevärdiga oss med en enda tillstymmelse till helsning eller ens görande sig besvär att lyfta på den granna mössan, hof han upp sina mustaschprydda läppar och framväste: ”Är Öfverste Schinkel inne”? ”Inte det jag kan se”, var Ritzells svar – ”Det war ej heller min mening att söka honom här bland drängarna, utan att få weta om han för tillfället wistas här på bruket.” – ”Det var ej heller min mening”, fortsatte Ritzell, ”att upplysa en sådan der oförskämd lymmel derom, men väl att låta er slippa nöta era gentila skor, när ni går ut härifrån”. – Dermed högg Ritzell betjenten i kragen och vräkte honom huvudlöst ut på gården att han föll på knä wid sjelfva kuskbocken, hvarefter Ritzell helt lugnt satte sig wid pulpeten. Det dröjde ej många minuter förrän en äldre svartklädd man om ungefär 60 år med ett vackert rödhult ansigte, som ej förrådde minsta spår af herr betjentens dumdryghet utan tvertom mycken godhet och intelligens, intredde på kontoret. Genast vid hans inträde stodo wi upp och bockade oss så artigt wi förmådde, hvarefter jag måste ut i bruket i ett ärende, lemnande Ritzell ensam med den främmande. 

”Ber om ursäkt, börjar den främmande, är det Inspektorn här på bruket som jag har den äran tala vid?” ”nej Inspektorn är bortrest och jag är endast en fattig jernbokhållare hvilket äfven er magnifike betjent måtte allt för väl senterat, alldenstund han titulerade oss för drängar och det med så oförskämd dumdryghet och utan att ens göra sig besvär att lyfta på sin granna mössa, att mitt svar på hans förfrågan, huruvida Öfversten wore hemma, ej blef i överensstämmelse med Er önskan och derför ber jag er tusen gånger om förlåtelse; men det är också hårt för en visserligen underordnad person, men som dock vet med sig sjelf att han är af ganska mycken vigt på stället och som tillika försökte att, oaktat sin underordnade ställning, förskaffa sig ett litet quantum bildning och lefnadsvett, att se sig bemött på sådant brutalt sätt af en till det yttre visserligen grannt utrustad, men hvad käftighet och wett beträffar högst dåligt begåfvad person. För öfrigt står jag till Er tjenst och skulle det wara mig särdeles kärt, om jag på något sätt kunde vara Er till nytta.”

”Jag tackar er och tar Er törhända på orden, var den främmandes svar, samt är Er särskilt förbunden för upplysningen om min betjents uppträdande. Jag har aldrig afvetat, att han så plägar uppföra sig och skall jag nog veta derför tillrättavisa honom. Skulle nu min herre vilja ledsaga mig till Öfverste Schinkels rum, ifall han är hemma?” ”Med största nöje!” Derefter begåfvo herrarna sig iväg till den så kallade Stora byggningen, sedan de i förbifarten visat skjutsbonden hwar stallbyggnaderna war belägna. Wäl ankomna till Öfverstens rum öppnade Ritzell dörren, bockade sig och lemnade Öfversten och den främmande åt sitt öde, hvarefter han återvände till kontoret. Efter en timmes förlopp kom Öfverstens betjent – i parantes sagdt mycket bättre och hederligare karl än Öfversten sjelf – med befallning att Ritzell skulle infinna sig hos Öfversten genast ”och han ser inte glad ut” tillade betjenten. ”Se så för tusan, utbrast Ritzell, nu får jag väl mig en dufning för den der fördömde drummelns skull. Troligen har den främmande Herrn relaterat hela förloppet för Öfversten och han anser sig väl skyldig att taga den der lymmelns parti, ty nog anser han en betjent i så gentille livré för något vida bättre än en tjensteman vid hans bruk.” – ”Men den främmande Herrns yttrande till dig lät ej förmoda att han gillade betjentens beteende, inföll jag” – ”Det tror jag också, att han intet gjorde, men gånge hur som heldst, ser jag lika glad ut ändå, men det skulle ej förundra mig ett fnask, om jag har mitt afsked på fickan, när jag kommer tillbaks, med kännedom om vår wördade husbondes karakter…. Och nu adjö, min käre Bror! Jag är befalld på hofvet”.

Dermed knegade Ritzell i väg med bägge händerna i byxfickorna och mäkta högtidlig hållning, men hejdades genast af mig, som med något spefull mine frågade honom om han ej skulle kläda sig i frack. ”Nej tack du! Förskinnet hade passat bättre och stolt som en milionär fortsatte han sin väg iklädd en gammal grå kontorsrock. Ritzell tänkte som så: får jag afsked på grått papper och som Öfversten bestämdt är grå i synen af ilska är det väl mest passande att jag är högtiden till prydnad gråklädd.

Efter ungefär en half timmes förlopp kom Ritzell tillbaks sjungande: ”Se glad ut, se glad ut, du meniskobarn”. – ”Fick du mycket ovett, började jag” – ”Nej (sjungande) Bort alla bekymmer nu har det ingen nöd”. ”Är du galen Ritzell?” – ”Ja (sjungande) Jag simmar i glädje liksom i ett haf”. – ”Gud låt förståndet blott ej gå i qvaf” slutar jag refrängen, utan att begripa ett ord af alltsamman. Kommer aldrig i fråga, tröstar Ritzell och börjar med detsamma den vildaste galoppad fram och tillbaka på kontorsgolfvet att gamle Lundberg, som med detsamma inkom, i en hast blef förflyttad från golfvet till spiklårn. Lundberg blef så förvånad öfver denna glädjeyttring af Ritzell, som annars var mycket alfvarsam af sig, att han ej hann yttra ett enda ord, förrän Ritzell åter började: ”Gud välsigne Öfversten och hela hans hus!” ”Är du rakt ifrån förståndet, afbröt honom Lundberg, som ber wår Herre välsigna det der vraket.” – ”Kommer aldrig i fråga att han gör ändå, tröstade Ritzell, men hör ni gubbar i Bergskollegium ha ni en enda punschdroppe qvar i nederlagskällaren så ro fram med den och drick med er afskedade kamrat ett glas för hans lyckliga stjerna.” ”Hvad är det för smörja du pratar, utropade Lundberg alldeles utom sig; du blandar ju ihop Wår Herre och Öfversten, som inte alls ha något gemensamt med hvarandra; Afsked och punsch och kastar mig till på köpet opp på spiklårn som en annan grynpåse; käre Ritzell jag börjar bestämt att gråta, om du inte svär på att du är riktigt klok och att du bara druckit ett glas för mycket.” och med det samma börjar tårarna synas i gamla Alberthos trofasta ögon.

Nu måste Ritzell berätta för Lundberg, hvad du förut wet angående hans uppträde med betjenten och hans kansliförhör hos Öfversten hvarefter han fortsatte ”Den främmande Herrn, hvars namn är Baron Tamm, herre till flera bruk i Uppland hade i förbigående berättat Öfversten min tète à tète med den ohängde betjenten och blef, som jag förutsade, Herr Öfversten alldeles desperat öfver att jag kunde så behandla en betjent hos en baron och derföre skickades jag genast efter för att skrapas och rappas. Wäl uppkommen i salongen kommer Öfversten mig till mötes och börjar öfverösa mig med otidigheter, hvilka jag dock med min vanliga kallblodighet skakade utaf mig, allt efter som de nedföllo öfver min arma lekamen, men hvad som tycktes mig svårast att fördraga war, att den främmande Baronen gick omkring golfvet och smålog hela tiden. Men för tusan, afbröt jag slutligen, skall hela den här undfägnaden bestås mig för den wettlöse betjentens skull … det var wäl starkt. Då skulle ni sett öfversten, gröngul i ansigtet, som ett omoget äpple! Han slog näfven i ett divansbord, så att ett stort stycke föll i golf och på det artigaste bad mig dra åt ……. med allt mitt pick och pack och aldrig mera visa mig för hans ögon …” ”Sa han så den fördömde menniskoplågaren, utbrast Lundberg ej längre mäktig att styra sin vrede. Hör du Fahlroth vill du som jag så går vi bums upp till Öfversten och tala om för honom att wi flytta allihop om en timme. Kors en så´n erkebof!” – ”Ja! Men först skall wi lugna oss, till dess wi få höra slutet på Ritzells äfventyr, invände jag.”Ritzell fortfor: ”Jag skulle just ta hans ord ad notam, då Baronen stiger fram och i en ton af förtrytelse yttrar åt Öfversten: ”Om det werkligen är Herr öfverstens allvarliga öfvertygelse att en näsvis och oborstad betjentslyngel är en så utomordentlig person att en hederlig och bra tjensteman hos herr Öfversten skall hundfilas för att han lärde en sådan passagerare lite moral, vill jag föreslå att wi göra ett byte …” – ”Sa han så,  inföll jag; Gud välsigne gubben Baron för de orden …” – ”Wänta lite skall du få höra mera, började Ritzell, men nu kan du väl bestå mig ett glas punsch?” – ”Hjertans gärna och detta glas dricka wi i botten för den hederlige gubben; men vidare, ”När Öfversten fick höra detta oförmodade projekt, studsade han ett ögonblick, ögonen antogo form af qvarnstenar och med en mine af yttersta förvåning vände han sig till baronen med en förfrågan, hvad hans mening vore?” – ”Min mening genmälde Baronen, är helt enkelt den att som jag helt oskyldigt, genom min berättelse, endast afser att framhålla Herr Ritzells i mitt tycke alldeles riktiga bemötande mot en sådan der oborstad slyngel, råkat förskaffa Herr Ritzell en högst obehaglig stund och min skyldighet är att derföre godtgöra Herr Ritzell på ett eller annat sätt, vill jag såsom genaste wägen föreslå Herr Öfversten att behålla min i Herr Öfverstens ögon så magnifika betjent och Herr Ritzell följer mig, naturligtvis ej för att intaga betjentens plats, utan för att bli min tjensteman i stället för Herr Öfverstens, som inte tycks kunna uppskatta Ert wärde i allra ringaste måtto, men jag som tycker om sjelvstendiga karlar, hoppas i Er ha gjort ett godt val.”

”Nå hvad svarade du din lycklige ost?” – ”Jag svarade naturligtvis, fortsatte Ritzell, att ingen kunde vara tacksammare än jag för så mycken godhet och att jag war klar att genast följa honom.” – ”Men det tillåter inte jag, dundrade öfversten, utan ni stadnar quar här.” – ”Kommer aldrig i fråga, var mitt svar, jag reser med denne Herreman och skall söka genom verksamhet och redbarhet göra mig förtjent af hans förtroende, hvarpå Baronen genast utnämnde mig, Carl Ritzell, till faktor wid Gallerö(?) Hamn med 2500 Rdrs lön. Gå nu ner och packa, slutade han, skall jag nog göra opp den här affären med Herr Öfversten och i afton resa wi. Jag bockade mig för Öfversten, som war blek af sinnesrörelse och försvann genom dörren som en pil, och nu undra ni väl inte på ”att jag sjöng och dansade , men ha ni inte squätt till i pluntan?” – ”Är du topp tunnor rasande, min käre Bror. Är alltsammans sanning, då får wi gratulera dig. Du war den lyckligaste ost jag sett, hört och kännt.” - ”Alltsammans är rena sanningen, var Ritzells svar.” – ”Den första betjent, som masar sig in här på kontoret, kastar jag hufvudstupa ut på gården, får jag se om jag har lika god tur; inföll jag.” – ”Då får du börja med din nya kamrat, när han gör sitt inträde, inföll Ritzell sarkastiskt.” – ”Jo du är så säker! Men hör du lyckans skötebarn! Du beklagar inte mig utan tvärtom hånar mig stackare, som är dömd att stanna quar här i detta pinorum.” – ”Nej här stannar wi ej en minut längre , för skall jag söka platsen efter den ohängde betjenten, som väl måtte få sitt afsked, dundrade Lundberg.” – ”Kom nu och hjelp mig packa in mina mobilier, skall jag nog språka wid Gubben Baron att han äfven förlossar Er härifrån och det med det snaraste.”

Deraf blef dock ingenting, förmodligen derföre att ingen plats blef ledig wid hans werk och några få år derefter dog baron Tamm. Ritzell flyttade från Gallerö(?), sedan han samlat litet pengar, köpte Gustafs Faktori, der han dog 1861 eller 62. Emellertid vunno wi litet allesammans på denna revolution, ty jag fick Ritzells plats och Lundberg fick 50 Rdr i tillökning på sin lön, när han partout ville flytta sin väg.

Och nu adjö med detta minne från mina första spår på bruksbanan, men detta minne har då ingenting sorgligt och derför gläder det mig så mycket mera att erinra mig detta uppträde.

(Föreningen Hyttan har fått tillgång till breven genom en ättling till brevskrivaren Siggardt Fahlroth med samma namn.)