Axmarguide

HAMRÅNGEBYGDEN

Redan på Stenåldern fanns i Norden en kustjägarkultur med rörliga jägarstammar längs våra kuster. Jordbruksskötseln gjorde att människor blev alltmer fast bosatta och när vi är framme vid Vikingatid – 800 till 1050 – finns ett flertal fasta bosättningar inom Hamrånge.

Namnet AXMAR kan ha uppstått vid den här tiden. (-mar har betydelsen av myr eller uttorkad havsvik och ax kan peka mot sädesodling)

 

Några historiska fakta:

-       Axmarhögen – efter vägen mellan Axmar By och Gåsholma – grav från järnåldern

-       Ödmården – historisk gränsskog för gränsen mellan Upplandslagen och Hälsingelagen.

-       Kastalen i Totra – troligen säte för Uppsalakungens fogde på 1100-talet

-       Hamrångefjärden – en havsvik – samlingsplats för Uppsalakungens Ledungsflotta - Ledung betyder härnadståg till sjöss – konungen högste befälhavare och manskapet var bönder – folket hade skyldighet att ställa skepp till förfogande. Osäkert när det började – skyldigheten förvandlades under 12- och 13-hundratalet till skatter.

-       Ett sjörövargäng – Vitalieorden med säte på Granön – härjade i Östersjön – ursprunget till historier om dolda skatter som lär förekomma i trakten.

 

AXMAR – SKOGSBYN I NORR

-       När Gustav Vasa fick kännedom om det givande (ål)fisket i Axmar tvingade han bönderna att lämna hälften av fångsten till kronan.

-       Under medeltiden fanns en rivalitet mellan Axmar-bönderna och Skog-bönderna om nyttjanderätten till slåtterängarna utmed kusten. Strider om dessa medförde att gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland flyttades ett antal gånger.

-       Vid mitten av 1600-talet stabiliserades förhållandena. Sverige var vid den tiden en militär stormakt. Krigsmakten behövde mycket pengar och Kronan var intresserad av allt som kunde generera inkomster.

-       Den stora inkomstkällan var järnet, därför gynnades och uppmuntrades alla som ämnade starta järnbruk.

 

AXMAR BRUK

-       Den 27 augusti år 1670 köpte brukspatronen vid Älvkarleby Bruk Claes Depken av axmars byamän 3000 tunnland god skogsmark kring Skärjeåns mynning för 600 daler kopparmynt och 12 tunnor spanskt salt. Bedömningen var att byamännen fick bra betalt, dessutom förbehöll sig bönderna rätten till jakt och fiske inom området och kvarnrätten fastställdes att gälla i evärderlig tid, en rätt som alltså fortfarande finns kvar.

-       Depken hade inför köpet ansökt om och beviljats tillstånd av Kungliga Bergskollegiet att inrätta och bygga ett järnbruk på Skärjeåns norra sida och 1671 anlades Axmar Bruk av Claes Depken

-       Claes Depken adlades 1676 och tog då namnet Anckarström, vilket kan ha ett historiskt intresse med tanke på omständigheterna kring mordet på Gustav III 1792.

 

 

 

AXMAR BRUK - HISTORIK

Epoken Behm: 1672 - 1772

-       1672 köptes Axmar Bruk av Albrecht Behm, 1611 - 1679. Albrecht var född i Gävle och son till stadens borgmästare och tillhörde en gästrikländsk bruksägarsläkt med ägande och andelsrätt i såväl Hilleviks masugn som Tolffors och Forsbacka bruk.

-       Albrecht dog 1679 och efter hans död började en arvsprocess som pågick i många år. Albrecht de Behm, en broder till Albrecht, blev den som övertog ansvaret för släktens egendomar. Albrecht de Behm blev dock sinnesjuk 1697 och avled år 1700.

-       Albrecht Behms dotter Brita, gift med professor Johan Swede, blev änka 1697 och kom att bli den som övertog ansvaret för driften av Axmar Bruk.

-       Brita var en kraftfull kvinna och kom allmänt att kallas för Järn-Brita. Järn-Brita hade släktens förtroende att sköta bruket men först 1724 kom det slutligen till en arvsuppgörelse varvid Järn-Brita kom att bli ägare till 4/5 av Axmar Bruk. 1/5 kom att tillhöra systersonen Emanuel Swedberg, som senare adlades och då tog namnet Swedenborg.

-       Stor osämja kom att råda dem emellan, i stället för gemensam drift av bruket delade man på driftstiden. När Brita kört sin tid släckte hon ner bruket och Emanuel svarade sedan med samma mynt. Emanuel gav dock snart upp den ojämna kampen och 1728 stod Brita som ensam ägare till Axmar Bruk.

-       Emanuel Swedenborg

Emanuel Swedenborg, naturvetenskapsman och bibeltolkare, föddes den 29 januari 1688 i Stockholm, och dog i London den 29 mars 1772. Emanuel var son till Britas syster Sara, gift med Jesper Svedberg, biskop i Skara.

Emanuel Swedenborg var mycket intresserad av naturvetenskap och har utgivit flera vetenskapliga verk, bland annat om koppar och järnframställning.

Under en femårig Europaresa redovisade han hem mer eller mindre fantastiska uppfinningar av vilka ritningen till ett flygplan var den mest spektakulära.

Emanuel utnämndes till assessor av Bergskollegiet och fick uppdraget att göra den första teknikutvärderingen av en ångmaskin.

Tiden som assessor bestod mest av att redogöra och marknadsföra Christer Polhems alla uppfinningar och 1747 begärde Emanuel avsked för att under återstoden av sitt liv ägna sig åt naturfilosofi och försöket att på empirisk väg finna bevis på själens odödlighet.

Under en djup religiös kris fann sig Swedenborg kallad att uttolka bibelns andliga innebörd. Han gjorde också anspråk på att ha tillträde till hinsidestillvaron och ansåg sig ha tillgång till andar och änglar som handledare under sina fortsatta vetenskapliga studier.

Enligt Swedenborg lever varje individ vidare efter döden i andlig skepnad som en fullständig individ och den sanna äktenskapliga kärleken fortsätter för evigt i himlen.

Swedenborgs förkunnelse om tillvaron efter döden som en andlig motsvarighet till jordelivet attraherade många människor och mot slutet av 1700-talet bildades ett stort antal swedenborgianska församlingar, främst i engelskspråkliga länder men även i Sverige.

I Stockholms högre kretsar gjordes swedenborgianismen till en ockult religion med inslag av alkemi, andeskådning och animal magnetism. 1997 fanns fortfarande totalt ca 30 000 medlemmar i samfund grundade på Emanuel Swedenborgs skrifter. Av samfundens medlemmar fanns endast ett hundratal i Sverige.

 -       På 1690-talet beviljades tillstånd att på ett tjänligt ställe förlägga ytterligare en hammare med två härdar, vilket antagligen är Överhammaren, och tillståndet till drift av hammaren beviljades den 28 mars 1693.

-       Viksjö Bruk anlades 1676 av Lifmedikus S Bröms

-       Vifors Bruk anlades 1694 av Landskamreren Erik Warg

-       Tvist rådde i början av 1700-talet om kolhandeln mellan bruken vid Axmar, Vifors och Viksjö. Som det äldsta bruket förbehöll sig Axmar Bruk rätten till kolhandel med bönderna i Hamrånge – 36 st. – och de andra bruken var vid vite tillhållna att detta hörsamma och efterrätta.

-       1721 var det stora ödesåret då ryssarna härjade i trakten. Hela Hamrånge socken förhärjades under en dag och enbart kyrkan lämnades orörd – order från Tsar Peter. - På bruket hade man turligt nog fått reda på ryssarnas ankomst och hann därför sänka en del av det färdigtillverkade tackjärnet i havet. Dessutom hittade inte ryssarna till Överhammaren, som därför blev kvar.

-       Brita började omedelbart bygga upp bruket igen och från 1725 var verksamheten åter i full gång.

-       Brita ansågs vara hederlig att ha att göra med och blev allmänt erkänd för sin duglighet. Hon förefaller att ha tagit väl hand om sina egna arbetare men mot "kolbönderna" var hon synnerligen hårdhänt. Under Britas tid som ”patron” lades stora delar av Hamrånge under brukets ägande. Orsaken var den dåliga ersättningen till kolbönderna som ofta tvingades till lån med gården som inteckning och när de inte klarade avbetalningen fann de sig snabbt sittande som arrendator, s.k. ”landbonde”.

-       Under den här tiden togs oftast malmen från gruvor på Utö och från gruvor i Västmanland bl. a. från Norberg. Malmen fördes då landvägen till Västerås för att sedan forslas vidare sjövägen till Axmar Bruk. Från början utlovades högvärdig malm från Dannemora, ett löfte som inte infriades fullt ut. Strax norr om Axmar fanns gruvorna Räveln, Horntjärn och Rännbotten, alla dock små och obetydliga.

-       Det färdiga tack- och stångjärnet från Axmar Bruk märktes oftast med A:B

-       1755 dog Brita 85 år gammal. Hon hade då ansvarat för driften av Axmar bruk i mer än 50 år.

-       Efter Britas död tog hennes dottersöner , Johan Adrian och Carl Albrecht Rosenadler över ägandet av bruket.

-       Ny huvudbyggnad uppfördes 1757 som från 1865 blev förvaltarbostad

-       1772 säljer de bruket vidare till kammarherren Fredrick Adolf Lövenhjelm.

 

Mellanperiod: 1772 - 1776

-       1773 värderades Axmar Bruk. Vid värderingen konstaterades att bruket var beläget vid "havssjön" och hade en masugn, tvenne stångjärnshammare med tvenne härdar för vardera hammaren. Det årliga priviligierade smidet uppgick till 1 650 skeppund järn vilket motsvarar 322,4 ton. (1 skeppund = 195,4 kg)

-       1773 försökte dåvarande ägare Lövenhjelm att flytta delar av driften vid Överhammaren till Tönnebro. Brist på kol trolig orsak. Det blev vilda protester från bland andra Viksjö, Vifors och Maråkers bruk då man där befarade att koltillförseln icke skulle bliva tillräcklig för dem om hammaren flyttades.

Bottniska handelstvånget, bestämmelser inom äldre svensk handelspolitik som förbjöd Norrlands och Finlands städer vid Bottniska viken att sända sina fartyg till hamnar söder om Stockholm och Åbo och att ta emot utländska fartyg.

Redan på 1300-talet hade försök gjorts att monopolisera städernas handel och därmed stödja ett framväxande skråväsen. Gustav Vasa försökte också tillämpa handelstvånget i sin strävan efter en mera centraliserad och kontrollerbar ekonomi.

1636 fick Bottniska handelstvånget fast form med syfte att sjöfart och handel med utlandet skulle ske via utvalda städer, som Stockholm och Åbo. Olika lättnader i bestämmelserna mildrade effekterna av statsdirigeringen, bland andra kom detta att gälla Gävle, som fick utökade rättigheter till utlandsseglation. Bottniska handelstvånget upphävdes i huvudsak av 1765 års riksdag.

 

Epoken Schinckel: 1776 - 1890

-       Sedan Sverige genom sin stormaktställning intagit en mer uppmärksammad plats bland Europas stater sökte sig företagsamt folk till vårt land. En av de mest framgångsrika under 1700-talets senare hälft var en tysk affärsman vid namn David Schinckel, född 1743 i Stralsund.

-       1776 köptes Axmar Bruk av David Schinckel. I köpet ingick även ett antal skogsfastigheter i både Gästrikland och Hälsingland och hela affären var helt genomförd 1777.

-       Schinkel hade tur då köpet sammanföll i tid med handelstvångets upphörande och han kunde nu handla direkt med utlandet vilket gav stora fördelar och förtjänster.

-       Schinkel inköpte år 1784 Vifors Bruk och 1803 även Viksjö Bruk. Dessa två bruk kom tillsammans med Axmar Bruk sedan att bilda Hamrångeverken.

-       1789 utnämndes David till Commercerråd och adlades 1790 till von Schinckel.

1805 upprättade David von Schinckel ett fideikommiss där Hamrångeverken ingick tillsammans med Vallstanäs gods i Uppland och två fastigheter i Stockholm. Vid Davids död skulle fideikommisset övergå till äldste sonen och i annat fall till äldsta dottern vars man sedan skulle tvingas antaga namnet Schinckel.

 

-       David Schinkel var under hela sin levnad ogift, men fick tillsammans med en kvinna i hushållet två barn, varav sonen Johan Fredrick efter Davids död 1807 blev ägare till Hamrångeverken.

-       Johan Fredrick var mycket begåvad och ansågs ha fått den bästa utbildning som gick att få. Efter Davids död var under en kortare tid den då redan mycket kände Erik Gustaf Geijer (1783 - 1847) anställd som informator för den unge arvtagaren. Johan Fredrick saknade dock helt intresse för verksamheten vid Hamrångeverken och kom att tillbringa sin mesta tid i Stockholm i kretsarna kring Karl XIV Johan.

-       Johan Fredrick fick ekonomiska problem och verksamheten vid Hamrångeverken blev mycket eftersatt. Med stöd av kungen Karl XIV Johan beviljades Johan Fredrick ett inteckningslån för att komma på fötter igen. Lånet var dock förenat med ett villkor, nämligen att kungens förtrogne, hans adjutant Berndt Bergman, tog över ansvaret för driften vid Hamrångeverken.

-       Berndt Bergman, (1794 – 1882), deltog som mycket ung soldat i Karl XIV Johans uppgörelse med Napoleon. På grund av sin stora duglighet hade Berndt Bergman stigit i graderna till överste inom svenska armen och blev även kungens adjutant.

-       Under sin tid som adjutant hos Karl XIV Johan samlade Berndt Bergman på kungens uppdrag ett omfattande historiskt källmaterial, som delvis utgivits i bokform mellan 1852 1893 med titeln ”Minnen ur Sveriges nyare historia”, totalt 12 band. Särskilt de första delarna har ett starkt Karljohanvänligt innehåll.

 

-       1835 anlände Berndt Bergman till Axmar Bruk och började omedelbart modernisera och rationalisera verksamheten vid Hamrångeverken, bland annat lades Viksjö Bruk ner och driften koncentrerades till Axmar.

-       1838 gifte sig Överste Berndt Bergman med Johan Fredrick von Schinkels enda barn, dottern Beata Sofia. Hamrångeverken ägdes efter giftermålet fortfarande av Beata Sofie.

-       Då Johan Fredrick saknade manlig arvinge som kunde föra ätten Schinckel vidare till nästa generation, skall mannen enligt bestämmelserna för fideikommisset Hamrångeverken efter giftermålet anta namnet Schinckel. Den adliga ätten Schinckel hade dock med Johans Fredricks död upphört, och för att följa gällande bestämmelser inrättades därför en helt ny adlig ätt Schinkel där man i namnet tog bort bokstaven c.

-       Berndt Bergman adlades 1840 till Berndt von Schinkel och blev därmed den förste i den ätt Schinkel, som finns än i dag.

-       1839 föddes en son som fick namnet Karl-David. Ägandet av bruket övergick omedelbart från modern till sonen och den tidigare översten blev därmed aldrig själv ägare till Hamrångeverken.

-       Berndt von Schinkel var den förste bruksherre som lät folkbokföra sig i Hamrånge socken.

-       Under 1850-talet ansågs den gamla Hyttan vara alltför omodern och 1860 flyttades järnframställningen till ett helt nytt område närmare hamnen. Man investerade där i en ny och större hytta med rostugn, masugn och ett intilliggande valsverk med 5 st lancarshireugnar för färskning av det kolrika tackjärnet till smidbart järn. Den nya anläggningen kom att producera drygt 8 ton tackjärn per dygn, vilket var 3 ggr mer än i den gamla hyttan. Hyttan från 1860 har renoverats och det är den byggnaden vi kan se i dag.

-       På det gamla hyttområdet anlades en engelsk park och där kolhuset tidigare låg byggdes en herrgård, kallad ”Slottet”. Byggnaden stod klar 1866 och hade 3 våningar med totalt 36 rum på tillsammans 700 kvm.

-       I slutet av byggnadstiden började det sparas både här och där och allmänheten uppfattade det som att familjen nu saknade pengar. Det kan dock finnas en helt annan anledning till att byggnaden inte blev fullt ut den praktfulla byggnad som var planerad. Karl-David hade alltmer övertagit ansvaret för Hamrångeverken och för byggandet och han insåg tidigt, att familjen inte skulle komma att bo i byggnaden året runt. För att användas till enbart sommarbostad fanns det ingen anledning att kosta på mer än nödvändigt och inredningen blev därför mycket enkel. Arkitekten Åbom kom att kalla det hela för ett fuskbygge, men erkände att han var nöjd med byggnadens yttre som blev synnerligen praktfullt.

-       Den gamle översten Berndt Bergman drog sig alltmer tillbaka från bruksledningen och kom att tillbringa det mesta av sin återstående tid på Vifors Herrgård.

-       Enligt en ofta återgiven berättelse råkade Berndt Bergman tidigt våren 1882, under sitt 87:e levnadsår, falla i herrgårdstrappan och bryta ett ben så illa att han blev liggande till sängs. Efter en månads sängläge insåg den gamle översten att han aldrig skulle komma på benen igen. Då han inte kunde tänka sig att sådant bedrövligt slut på sitt långa liv, kommenderade han fram en pistol och valde en mer dramatiska hädanfärd genom att skjuta sig ett skott för pannan.

-       I folkmun berättas om en blodfläck som påminnelse om händelsen, en blodfläck som ej går att tvätta bort och som därför fortfarande finns bevarad i Herrgården.

Familjen Schinkel visade tidigt ett stort intresse för skolfrågor och lämnade årligen ett bidrag till skolkassan. Familjens ombud yrkade vid något tillfälle på högre lön till lärarna för att ge dem en "anständig bärgning". Sockenstämman avvisade emellertid förslaget! - På 1850-talet beräknas att mer än 500 personer inom Hamrånge socken var sysselsatta vid Bruken inom Hamrångeverken. I socknen bodde vid samma tid ca 2 240 personer.

-       1867 byggdes en ny skola i Axmar Bruk som bekostades av familjen Schinkel. 1953 upphörde undervisningen där och byggnaden revs 1958 för att bereda plats för den nya riksvägen förbi parkområdet.

-       Från 1860 med den nyanlagda hyttan och valsverket, blomstrade verksamheten vid Axmar Bruk som aldrig tidigare. Ägaren Karl-David insåg dock, att det inte fanns någon

-       framtid för de gamla träkolseldade hyttorna, den ökande konkurrensen från stenkolen ansågs bli alltför stor.

-       1889 flyttade därför David fideikommissrätten från Hamrångeverken till det då nyligen inköpta Tidö Slott, beläget vid Mälaren söder om Västerås. Tidö Slott byggdes av Axel Oxenstierna och stod färdigt omkring 1640.

-       Tidö Slott ägs fortfarande av familjen Schinkel. I dag finns där ett känt Leksaksmuséum och dessutom var slottet under 2005 spelplats för TV-serien Riket.

 

 

BERGVIK ALA NYA AB/STORA ENSO

 

-     1890 såldes de tre bruken Viksjö, Vifors och Axmar med tillhörande skogsområden till Bergvik Ala Nya AB. Bolaget var enbart intresserad av skogen och järnhanteringen, nu helt koncentrerad till Axmar Bruk arrenderades ut, under de närmaste åren tid till familjen Jonsson, som bland annat var ägare till Avesta Järnverk.

-     1894 upphörde stångjärnssmidet vid valsverket och verksamheten i Axmar Bruk koncentrerades till enbart framställning av tackjärn fram till nedläggningen 1927. Under slutet av 1890-talet byggdes Hyttan ut med ytterligare en masugn.

-     1896 revs valsverket och de mesta av utrustningen överfördes till Avesta.

-     1921 upphörde Avestas arrende av bruket. Därefter arrenderades Axmar Bruk ut till ytterligare ett antal företag, men inga moderniseringar vidtogs.

-     1927 var järnepoken definitivt slut i Axmar Bruk. Den hade då pågått sedan starten 1671 i totalt 256 år.

-     Under 1940 talet användes Hyttan för tjärbränning. Delar av Hyttan byggdes om till en tjärfabrik, som är väl bevarad och man kan i Hyttan fortfarande känna tjärlukten. I fabriken producerades 540 ton tjära/år. De tre "kokare" där tjäran framställdes, rymde vardera 12 m3 ved. Veden bestod till största delen av stubbar. Verksamheten i tjärfabriken upphörde efter krigsslutet 1945.

-     En kort tid efter andra världskrigets slut användes Slottet som flyktingförläggning.

-     Utflyttningen från bruket började med nedläggningen av valsverket 1894 för att efter Hyttans stängning 1927 öka i omfattning. Byggandet av tjärfabriken gav en kortare tidsfrist, men sedan verksamheten upphört även där, fortsatte förfallet av Hyttan och slottsparken.

-     Det ståtliga slottet revs slutligen 1970.

-     Hyttan restaurerades 1971-1972, vilket är något unikt, då man oftast väljer att bevara en herrgårdsmiljö och i stället river industridelen.

-     1997 började man bygga om ett av de gamla hamnmagasinen till en restaurang, nuvarande Havskrogen Axmar Brygga. Verksamheten där har varit mycket framgångsrik och framgången har medfört ett nyvaknat intresse för hela Axmar Bruk med närområden.

-     2008 köpte Föreningen Hyttan de centrala delarna av Axmar Bruk med Hytta, brukspark och den inre delen av hamnområdet av Bergvik Skog AB.

Kartor över bruket

1853
1883 - efter ombyggnaden
Föreningen Hyttan - ägarområde